Och jag minns så väl den sekunden då han gjorde det... Om jag innan inte hade brytt mig så mycket och mest tänkt på annat istället för att lyssna aktivt på vad som kom ur högtalarna, så var det denna sekund som högtalarna slet tag i mig och väckte mig ur någon slags dvala. Jag blev helt förbryllad över vad som hände, det var som att det började pirra i hela kroppen och hjärnan riktade full koncentration mot de toner om kom ut ur högtalarna. En kille sjöng, på göteborgska, något om att inte känna någon sorg. För första gången ansträngde jag mig för att höra vad programledaren sa efter låten, "det där var Känn ingen sorg för mig Göteborg, med Håkan Hellström". Det var den sekunden jag började intressera mig för musik på riktigt och en odödlig poppare var född.
Några dagar senare åkte jag och min kompis till Rocks (skivbutik) och köpte varsin CD, sedan åkte vi hem till mig och satt på mitt mörkblåa barndomsrum i fotänden på min säng och lyssnade igenom skivan om och om igen och försökte samtidigt lära oss alla texterna.
Mina ungdomsår som poppare bör kanske ha en egen blogg och kan kanske tyckas ha noll att göra med handarbete! Men jag tänker att de länkas samman genom känslor och inspiration. Stora delar av mitt nuvarande sängöverkast är trotts allt virkat på väg eller i väntan på ett stort antal spelningar med en annan artist som några år senare fick en stor plats i mitt musikhjärta. Så för mig hör musik och handarbete ihop.
I morse när KE åkte till studion gick jag till köket för att fixa frukost och tänkte slå igång musik via spotify, det senaste jag hade lyssnat på var Håkans senaste singel, så ett sug efter lite nostalgilyssning på gamla skivor var svår att undvika.
Idag tänker jag därför ägna den sambofria dagen åt att låta den gamla popparen komma fram igen. Jag kan fortfarande känna det där pirret i kroppen och kanske är det nu inspirationen sköljer över mig igen!
(kunde inte låta bli att bjuda på en bild också).
(kunde inte låta bli att bjuda på en bild också).