Decembersorgen

Varje gång jag tänker att jag ska skriva ett blogginlägg så stannar jag upp. Det jag tänker skriva om är farmor och om hur jävla satans ledsen jag är. Men egentligen vill jag ju skriva om fina minnen och om vem hon var och om handarbete. Jag vill skriva om min utveckling och om glädjen över att ha fått dela början av den med henne. Jag vill skriva till henne vad jag lär mig, vad jag gör och vad jag vill göra. Men allt som kommer över mig är bara sorg.

December är jobbig. En av de trettioen dagarna är min födelsedag. Jag tänker på att för varje år som går är ett år till utan farmor. Födelsedagen är också årsdagen för när vi träffades första gången. Och även om jag inte kan minnas vårt första möte, så var det starten på vår relation. Relationen som därefter varade i 21 år och 9 dagar. Min födelsedag är också full av minnen. Hennes röst när hon ringt och sagt grattis, sjungit en bit, varit glad.

December är också månaden då hon dog. Den 26 december. Jag minns veckorna innan så väl. Trots att jag då var ovetande om vad som skulle hända. Jag minns nattjobbet på posten och samtalen med henne varje morgon när hon precis stigit upp och jag var på väg att sova. Jag minns skulden över att jag inte hade så mycket tid att tillbringa med henne de veckorna. Men jag minns också den tid vi faktiskt var tillsammans. Jag minns julafton. Jag minns ångesten över att jag hade glömt köpa kaffe. Jag minns juldagen. Jag minns akuten. Väntrummet. Bilresan dit, när hon tog min hand som höll i växelspaken. Jag minns när jag släppte av henne utanför hennes port igen. När hon vände sig om och vinkade. Jag minns dödsbeskedet dagen efter och därefter den konstanta dimman. Jag minns hennes lik. Hennes begravning. Hennes tomma lägenhet. Och allt detta upprepas i mitt minne. I december.

Jag handarbetar i rasande fart. Är kreativ. Som att jag skyndar mig på för att få visa upp resultatet för henne. Men eftersom att det inte går har jag minst tio oavslutade projekt runt mig... Det känns så meningslöst, att inte kunna få dela det med henne.

Snart har tre år gått. Och ingenting blir bättre med tiden. Åtminstone ingenting som har med sorgen att göra. Den blir inte mindre och den blir inte lättare. Den håller bara i sig och ger mig diagnosen depression.

Januari. Nytt år. Ännu en siffra längre bort från det år då jag fortfarande hade min älskade farmor.